På förmiddagen någon gång under jobbdagen brukar jag alltid kolla in på Aftonbladets sida, mest för att snabbkolla nyheter och annat skvaller. Så gjorde jag även idag, och som så många andra dagar en tid bakåt så stod det om "Arboga-rättegången. Jag klickade på rubriken ”Jag skulle vilja berätta för Max hur stolt jag är...” och började läsa....

Jag berördes så otroligt mycket, och jag var tvungen att skärpa mig för att inte släppa fram tårarna...

Läs dessa rader:

Efter 14 år på tekniska roteln hajade Kjell Eriksson till inför den extrema kraften i våldet:

– Jag minns hur jag stod i trappan där jag hade överblick över hallen och undrade: ”Vem är gärningsmannen? Vad är det för person vi letar efter?” För det är ganska ovanligt med sådan kraft.

De släktingar och vänner som kommit tillbaka in i salen kippade efter andan. Emma Jangestigs bästa vän tvingades gråtande lämna rummet.

Men Emma och Nicklas stannade kvar.

– Det var jättejobbigt. Det värsta var att höra att Max stått upp, att han kommit mot mig och att han förmodligen försökte skydda mig. Men han var sån. Han skulle alltid skydda mig, säger Emma.

I sitt block skrev hon:

”Jag önskar att jag hade kunnat berätta för honom hur stolt jag är.”

När mördaren ringde på dörren, vid sjutiden på kvällen 17 mars, hade Saga gosat ner sig i soffan framför tv:n. Både hon och Max hade fått på sig pyjamas och skulle snart nattas. Men barnen hittades i hallen – inte långt från sin mamma. På golvet låg Sagas urdruckna nappflaska.

– Det var jätteskönt att höra att hon i alla fall hade sin trygghet nära i den skräcksituationen, säger Emma.

Dessa stackars barn... Smärtan inom mig går inte att beskriva, och smärtan som mamma Emma och pappa Nicklas får bära med sig resten av livet går inte ens att mäta.

Jag har tänkt på detta hela dagen och mina tankar fortsätter.... Tankarna blir ju på nått sätt jämfört med att förlora mina egna barn. PANIK!!!!

Usch... jävla samhälle....

Max och Saga... Sov gott fina små barn!!!!

 

stort och smått

20 augusti 2008 19:48

Det är så ofattbart att något sådant kan hända! Det är så fruktansvärt tragiskt och smärtsamt. Stackars stackars den mamman, och alla hennes nära...

http://agneta.bloggagratis.se

 

Helén

20 augusti 2008 23:31

Usch ja, det är jobbigt att ens tänka på det! Så mycket grymhet... Jag blir så förtvivlad när det är barn inblandade, det är så hemskt att tänka på hur rädda de måste vara, hur oförstående de måste vara och hur oskyldiga de är... stackars barn!!!!

http://vardagsliv.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ibland blir det tyst här på bloggen. Det har inte funnits tid eller ork att blogga tyvärr.... Jag har jobbat mig igenom hela jul och nyår då många andra varit lediga och jag valt att jobba så mycket jag kan. Det innebar att jag jobbade 19-31 december...

Nu på morgonen har jag gjort risgrynsgröt ;-) Idag är det min förberedelsedag inför julafton. Söndag o måndag jobbar jag... Så nu är gröten precis klar!!! Jag gjorde 10 portioner. Behövs det mer så gör jag mer på kvällen den 23, dan före doppar...

Mycket som ska fixas denna veckan.... självklart har jag åkt på en jäkla förkylning :-( Näsan har varit igång sen i fredags och idag har jag fått ont i halsen, rivig hosta och öm i kroppen....   *SUCKA*   Känns som om feber är på G..... men d...

Söndag och Edwin vaknade runt klockan 6. Vi låg kvar en stund men det var bättre att gå upp. Edwin hade ingen ro att mysa i sängen... Nu sitter vi i soffan, har tänt lite ljus och satt på Musikhjälpen på Svt. Där är det morgongympa just nu :-) Fri...

Idag gick vi upp tidigt, redan klockan 6. Det är tidigt i vår familj numera då vi sällan går upp innan klockan 7 (om inte Edwin anser att det är morgon tidigare såklart) Vi skulle på Luciamorgon på Edwins dagis *mys*   Det var ett jättefint litet...