Det slutar verkligen inte snöa här, det har hållt på hur länge som helst nu och mer kommer det...

Whille och Jossan är på väg ut, ni ser ju vallarna som är skottade idag. De går en bra bit upp på benen på båda barnen

Bild från tvättstugan, garaget på höger sida. Där ser man snöhögar rakt fram och massor med snööööö...

Vår altan och barnens stackars studsmatta som är begravd i snö.

Nu börjar min nojjighet gå igång, att nått ska gå fel med vår bebis...

Jag har ju gått alla 40 veckor så bebis är ju helt färdig i magen, det är just DÄR oron sätter in

Jag är rädd att bebisen ska dö i magen pga att moderkakan slutar fungera...

Jag låg vaken i morse mellan halv fem och ca klockan sex för att få någon form av spark eller rörelse från bebisen. När jag inte fick det så kunde jag ju inte koppla av utan målade upp massa olika scenarion om att bebis är död, föda mitt döda barn, att inte orka vara gravid en gång till, sorgen osv... Tankarna bara spann iväg *suck* Tillslut gick jag upp och drack kallt vatten, och efter en stund kom en liten rörelse. Där efter kom det fler och fler... Sååå skönt!!!  Men oron försvinner ju bara för stunden. Hade samma tankar igår kväll och samma tankar är där nu igen...

Jag måste ta upp detta med min barnmorska på tisdag. Jag hade velat prata om det i torsdags när jag var där, men eftersom Whille och Fliz var med så ville jag inte skrämma upp de med ett sådant samtal...

Nu idag är jag ju i 41+2 och bebis har ju hela tiden mått bra, rört sig, haft fina tydliga, fina och starka hjärtljud och allt har varit bra på alla UL. Tänk nu då när bebis egentligen kan vara utanför magen, att den istället dör i min mage pga undernäring, syrebrist eller nått annat :-( Jag kommer ju aldrig kunna förlåta mig själv för att min kropp inte startar igång förlossningen i vecka 40 när barnet mår bra...

Ni som läser tycker säkert att mina tankar är fjantiga, att man inte ska bygga upp oro osv, men jag kan verkligen inte hjälpa det...