Trots att jag lovat mig själv att INTE låta känslorna ta överhand ang att vara föräldralös (som jag kallar det) så känner jag av det mer och mer. Det är säkert pga min födelsedag nästa vecka...

Vem ska jag bjuda? Vet ju att syrran och hennes sambo kommer hit, men ingen mer... Den enda familj jag har är ju min syrra, tragiskt. Ja Mickes föräldrar finns, men det är inte MINA föräldrar. Dessutom har jag många sår efter Mickes mammas behandling för några år sen. Håller mig på min sida och är på min vakt i hennes sällskap. Vågar inte och vill inte komma närmare än så. Visst, jag är inte ensam i denna situation, men ibland känns det så.

Jag är jättelycklig över att ha Micke och våra fina barn, det är inte det.... Det är väl just känslan av att inte saknas vid någons bord, att inte få en present av sina föräldrar, att inte fira varandra, att inte få känna sig liten ibland.

Är det någon som vill vara mina föräldrar tro?

Det som svider mest just nu är att min syrra och hennes sambo är bjudna hem till vår mormor av vår mamma nästa lördag. Då fyller vår yngsta syster och vår mormor år. Men jag, nä jag saknas inte, jag behövs inte...

Det gör ont, jätteont!

Micke har fått äran att åka till jobbet idag, så jag är hemma med Fliz.

Hennes koppor (om det nu är det) ser jättebra ut och är torra, så idag ska hon och jag åka och handla. Vi ska baka sen idag, baka lite till min födelsedag nästa helg. Ska även baka nått gott att ta med till mitt jobb nästa vecka... fredagen blir det väl.

Ute har vi MASSOR av snö.... Helt vitt ute *suck* Jag som var såååå sugen på vår nu. Igår morse var det sol och blå himmel, vårkänsla i luften. Sen kom ovädret in med mycket snö.

Alltid kan man gnälla på något *ler*